Säsongen 2002/03

Det finns många klassiska säsonger i Skellefteå AIK:s historia, där det är lätt att tycka att guldsäsongerna sticker ut. Men även andra säsonger har haft sin tydliga prägel och satt sin prägel på oss supportrar också. 2001/02 är en säsong som vi ofta har kommit tillbaka till här på bloggen. En stor mängd nyförvärv vällde in och trots att många av dem försvann efter bara ett år, så har de blivit en sorts kultspelare i AIK. Westerback, Johnsen, Tjälldén och Hrbek.2003/04 minns vi av en annan anledning än specifika spelare. Debaclet hemma mot Hammarby och genomklappningen i Leksand är stunder som man aldrig trodde att man skulle komma över, och i ärlighetens namn har vi väl heller inte gjort det. 2004/05 var lockout-säsongen som vi främst förknippar med Chad Hinz, men även med Mike Dunham och Drake Berehowsky.Insprängt mellan alla dessa klassiska säsonger har vi dagens samtalsämne; säsongen 2002/03. Att påstå att det är en bortglömd säsong vore att förminska oss själva, men den har inte de här oförglömliga ingredienserna som de ovan nämnda säsongerna. Inte för att vi inte kommer att ha saker att prata om, men 02/03 har ingen total truppomvälvning, ingen Chad Hinz eller Peo Larsson vs Uffe Taavola för den delen. Resten av inlägget ska vi ägna åt vad den säsongen gav oss, för det var sannerligen en hel del.På en högre nivå blev Magnus Wernblom tvåa i Elitseriens poängliga, Jocke Lindström höll på att etablera sig på högsta nivån, Peter Forsberg vann NHL:s poängliga och New Jersey Devils vann Stanley Cup med ett tråkigt, defensivt spel likt Växjö Lakers. I Skellefteå filades det på en ny värvningsstrategi. Gunnar Erikssons magiska sommar 2001 skulle vi inte få uppleva igen. Det hade blivit lite för mycket av det goda med en hel drös offensiv spets som skulle samsas under grunddefensive Pasi Mustonen.Jason McBain och Brett HarkinsNumera, och sedan långt tillbaka, har Skellefteå AIK en tydlig strategi, både vad gäller spelidé och värvningar. För drygt tjugo år sedan svängde det friskt. Efter att ha öst in offensiv spets på bredden 2001, bytte man spår. En RIKTIGT vass back och en RIKTIGT vass forward skulle in. Stora delar av budgeten skulle satsas på detta, basunerades ut.Om det fanns agenter på den tiden måste de ju ha gnuggat händerna. Läge att skriva ett riktigt fett kontrakt! Det gick långt in på sommaren, men till slut nappade det. Jason McBain som storspelat i tyska högstaligan hade skrivit på. Viss NHL-rutin, fantastiska vitsord och rutin från spel på stor rink! Det kändes som en riktigt bra värvning. Åkerman ner ett pinnhål, kanske till andra backpar?Men den största fisken hade inte nappat ännu. Letandet skulle få ta sin tid och när Gunnar Eriksson till sist meddelade att superstjärnan Brett Harkins var klar för AIK fick vi veta att ”det här är det dyraste kontraktet som klubben någonsin har skrivit”. Stor press på Harkins, som skulle visa sig hantera press bättre än någon annan. Hur det hela slutade vet vi. Båda två floppade initialt och när saker och ting ställdes på sin spets, vek McBain ner sig medan Harkins höjde sig till Golden Brett-nivån. Idag anser nog alla att Brett Harkins är en riktig legend, oavsett på vilken sida man var under höstsäsongen 2002.Jimmie Ericsson och Pontus PetterströmI kölvattnet av de svindyra nyförvärven ovan, släppte AIK också in ett par grabbar i tjugoårsåldern. Pasi Mustonen hade koll på Pontus efter deras tid tillsammans i Tingsryd och Skellefteåfödde Jimmie Ericsson hade varit på tapeten något år tidigare, men förväntningarna var låga.Vi hade ju vant oss vid nyförvärv med meritlistor. De här två togs emot med armbågen och tanken var väl att de skulle få slåss om en plats i fjärdekedjan. Med facit i hand är den här sommaren en av AIK:s allra bästa, vad gäller nyförvärv. Femton år senare var både Ericsson och Petterström kvar i laget och ligger i topp på många listor.Övriga nyförvärvTvå spelare till värvades in utifrån och det var Ville Koivula och Andreas Nyberg. Under den här sommaren kunde man skönja det som komma skulle. Resten av de nya hade redan en koppling till AIK eller bygden. Fredrik Lindgren, David Lundqvist, Fredrik Näsvall och Patrik Lundgren. Ingen riktig flärd över dessa (Näsvall undantagen). Det byggdes en trupp med tydlig rollfördelning och de som kom till Skellefteå AIK skulle vara bra personer också. Senare under säsongen anslöt ytterligare två trygga norrlänningar; Torbjörn Lindberg och Pär Holmqvist. Skulle det här bli säsongen när vi skulle kunna börja utmana på riktigt?Entré B-O Kar