Alla anledningar till att vi inte vill vara som Växjö

Tre finalförluster. Förlust igår. Klart att det är lätt att anklaga oss för att allt det här handlar om avundsjuka. För nog vill man vinna. Både matcher och guldmedaljer. Men är vinster det enda som räknas? Och vill man vinna på vilket sätt som helst? Bloggens svar är nej. Framförallt på den andra frågan, men även på den första, även om det går att argumentera för motsatsen.Om du hejar på Växjö och läser det här och tänker att det här bara är ett förklätt sätt att uttrycka vår avundsjuka så har du både rätt och fel. Rätt på så vis att vi gärna hade haft de där gulden. Åtminstone 2015 och 2023 när vi borde/kunde ha vunnit. Fel på så vis att vi är allt annat än avundsjuka på just er. Gulden vill vi ha, men i övrigt ingenting av det som ni står för.”Nu kommer det här med hockeykultur igen”, tänker du. ”Vi kan ju inte hjälpa att Växjö är en ung förening.” Nej, men det är väl också det enda som ni inte kan påverka. Det tar tid att bygga upp en hockeykultur. Problemet är bara att ni gör precis allt i er makt för att aldrig nå dit. Istället går ni i rakt motsatt riktning. Och ni gör det inte direkt med stil.Det här är något som numera hela hockey-Sverige har noterat och det gick nästan inflation i att skicka små pikar mot ert bristande hockeyintresse och amerikaniserade anda vad gäller ”show”, arrangemang och egentligen det mesta. Kanske är det onödigt att dra på med ännu en text, men vi har försökt samla alla era övertramp och dumheter. Varför vet jag inte. Inget kommer ju ändå att förändras. Men vi gör ett försök och dissekerar Växjö Lakers fasoner bit för bit.LakersNamnet först. Det finns ganska många sjöar runt Växjö. Föreningen grundades 1997, i samma veva som djurnamn var populärt bland klubbarna. HV71 Blue Bulls, Björklöven Lynx och det fanns en inskickad remiss med Skellefteå Stingheads som förslag. Så långt det något så när rimliga.Å andra sidan. Lakers? Om jag var tio år och skulle hitta på ett klubbnamn är det inte helt orimligt att jag också skulle snegla mot, och förmodligen kopiera, något av de stora lagen i någon nordamerikansk idrott. När jag var femton skulle det kännas väldigt pinsamt och jag skulle byta till typ Växjö Hockey. Det här är ett steg, av många, i att kopiera andra lag och inte minst försöka amerikanisera sig. Vi återkommer till det senare.KlappornaKlapporna, ja. En vattendelare bland klubbar och supportrar. På ena sidan står de som kan skapa stämning på egen hand och på andra sidan de som inte orkar, utan som förstrött sitter där och klappar med en plast (eller kanske pappersklappa), utan att riktigt förstå varför.Lakers lakejer… ska dock ha viss heder av att de protesterade och faktiskt fick bort klapporna 2015. Klubben ville annat och återinförde dem tämligen omgående. Nu har det gått några år och under senaste slutspelet såg vi inte skymten av klapporna, men de finns garanterat runt hörnet.Juniorerna”Det spelar ingen roll om det är en junior eller en utländsk spelare i fjärdekedjan.” Orden är Henrik Evertssons och även om inte citatet är hundraprocentigt korrekt, så vittnar det om en märklig syn på egentligen allt. För en klubbs fans är det stort att få upp egna produkter till a-laget. Det skapar en framtidstro hos kommande hockeygenerationer och bygger upp något gemensamt i hela bygden. Exakt så resonerar nog alla föreningar. Alla utom Växjö Lakers. Utländska spelareSamma fast tvärtom. Det är ett otroligt kortsiktigt tänk att ta hit breddspelare från USA eller Finland, istället för att låta en ung kille få chansen. Nu är vårt mål inte att ge Växjö tips och råd. Målet är ju att förgöra dem. Däremot handlar det här inlägget om allt det som Växjö gör, som AIK absolut inte får göra. Vi har inget emot att man kryddar anrättningen med utländsk spets, men även här är the Växjö way fel väg.Sam Hallam och Henrik EvertssonOrganisatörerna och grundarna av allt det här. Det går inte att neka till att deras väg har varit väldigt vinnande, men sen då? Om Skellefteå fick upp ett handbollslag i högsta serien späckat med spelare utifrån, både svenska och utländska, så skulle jag nog vara där och titta. Så länge som det gick bra. När det gick emot skulle jag lämna omedelbart. Hallam och Evertsson är driftiga affärsmän som saknar hjärta och själ. Om du inte ser vad jag (och övriga hockey-Sverige) ser, så kan du titta på bilden nedan. En överförfriskad Henrik Evertsson (i bar överkropp) slåss på stan efter Växjös guld 2015. En skamfläck för svensk ishockey, som väl garvades bort på nästa styrelsemöte.