Leifby: Det unnar jag inte min värsta fiende

arrow Till Hovet gick jag för att se på lite ishockey, men på isen nedanför mig och på läktarna runtom utspelade sig någonting…VM i Argentina 78-tifo.Sönderklippt telefonkatalog, toalettpapper, kvittorullar från farfars gamla lanthandel.Redan där, under de där minuterna precis före nedsläpp när matchen fortfarande inte förlorat sin kyskhet, borde vi förstått att det här inte skulle bli en vanlig ishockeymatch, en vanlig ishockeykväll.Marcus Krüger, den halte och lytte, kaptenen i Djurgården som snart måste spela i träben och stödkrage, gjorde 1–0 genom att styra in pucken med någonting löst hängande från sin sargade slutspelskropp, ett stycke kött han förmodligen tappat känslen i.MoDo såg små och skrynkliga ut, de slarvade och var oerhört svaga framåt men det skulle komma en uppryckning.Theodor Niederbach kvitterade i andra och med tio minuter kvar att ordinarie tid stänkte Mikkel Aagaard rättvist in 1–2.Där och då stod MoDo på farstukvisten till SHL och bankade, SHL:s sportchef Johan Hemlin kom och öppnade och bad MoDo stiga på.Med två minuter kvar slängde en lite för sugen David Bernhardt iväg en puck mot den öppna kassen, avslutet var inte särskilt nära, Djurgården tog time out och på teckningen efter den där icingpucken behöll de trycket i offensiv zon.Linus Klasen knuffade undan Hemlin och drog igen den där SHL-dörren med ett öronbedövande dån.Med 1,46 kvar att spela fick han oattackerad vandra in från sin position ute till höger, rakt in i slottet, prickskjuta in 2–2-målet och ta matchen till förlängning och sudden death.Eller frivillig psykisk tortyr, som det också kallas.Folkhälsomyndigheten hade infört restriktioner Förlängningen blev som förlängningar brukar bli, fast värre.Det var spännande på ett oanständigt sätt, spelet böljade, puckar dansade lambada på blå, chanser dök upp från ingenstans, klubbor knäcktes som tändstickor i avgörande lägen, tacklingar lät som mål, tveksamma offside-situationer som om någon slagit ner Djurgårdens målvakt bakifrån med en spade.Långkoket till ishockeymatch puttrade, luften inne på Hovet var sämre än ett i solgass illa uppsatt och infeset tvåmannatält på Hultsfredsfestivalen 1996, det måste varit ohyggligt för samtliga med någon form av sympati för lagen, för det var direkt fasansfullt rafflande för mig som neutral iakttagare.I slutet av fjärde var jag så torr i gommen hade det gått att slipa en kniv genom att dra den genom munnen på mig, en gång, och inför den femte tänkte jag att den nog ändå borde spelas på neutral is i Himmelstalundshallen.Två minuter in i den andra övertidsperioden, ett par minuter över 23 på fredagskvällen, tog det slut.Fredrik Forsberg, som bara gjort två mål i slutspelet så här långt, styrde avigt in ett skott på blå i en lucka mellan Gudlevskis och hans högra stolpe som knappt fanns.Hade Folkhälsomyndigheten varit på plats och mätt decibel vid det där avgörande målet hade de infört restriktioner redan i natt.Djurgården var dömda till ytterligare en säsong i ishockeyallsvenskan men lyckades på något märkligt sätt kravla sig ur greppet och ta den här vettlösa finalserien till en avgörande match 7-match i Övik på valborgsmässoafton.18:30, ett sånt satans majbål, kom i tid.Tacksam över att bara få finnas till 8 000 på Hovet stod kvar länge och bara skrek rakt ut, gamla män med knän mjuka som stanniolpapper hoppade för att inte bli anklagade för att vara ”gnagarsvin”, de brutna i MoDo-klacken stirrade rakt ut i tomma intet samtidigt som ångesten tog en långpromenad över mellangärdet.De var 1,46 ifrån att gå upp den här kvällen, en icingpuck (kan ha varit den dyraste icingpucken i svensk ishockeys historia) bort från total befrielse.MoDo hade 3–1 i matcher, tre matchbollar blev till två som blev till en ynka, och den som återstår är inte värd ett dugg mer än den som Djurgården nu fått tag i.För just match 7-matcher och MoDo är som Bengan Boys-landslaget och OS-finaler.Den där våren 2016 när MoDo åkte ur hade de 3–2 i matcher mot Leksand men lyckades fippla bort den sista chansen hemma trots överlägsenhet, i fjol hade de 3–2 i matcher mot Björklöven men föll i den avgörande matchen på hemmaplan med 3–8.Hur i helskotta ska de få ihop det den här gången?Det som nu stundar på söndag unnar jag inte min värsta fiende.När jag sent i natt gick och lade mig gjorde jag det med Hovets uppbragta vrål dunkande i kroppen, jag gjorde det oändligt tacksam över att bara få finnas till, att jag fått uppleva detta vanvett till match på plats.Men kanske framför allt över att jag inte håller på något av lagen.