Signerat Sanny: Ingen kommer att vilja prata om det

Tyvärr.Hockeyn är inte redo för att alla ska vara som Linus Ullmark.Jag hör honom prata och tänker på alla spelare som förblir tysta. ”Ryktena som skrevs om mig och min familj började en dag efter att jag tog tjänstledigt. Folk undrar varför hockeyspelare, professionella idrottare, inte pratar. Varför vi inte visar några känslor, varför mental hälsa hos män och kvinnor är ett stigma. Det tog dem mindre än 24 timmar innan de försökte hitta anledningar till varför jag är borta. Säga att jag är en äktenskapsförbrytare, en person som ingen gillar i laget och jag kan inte försvara mig själv”.

Orden är från Ottawas svenske målvakt Linus Ullmark.

I slutet av december tog Ullmark, av personliga skäl, en timeout från hockeyn på obestämd tid. I tisdags tvingades Ullmark, i en intervju med TSN, bekräfta att hans frånvaro handlade om psykisk ohälsa efter att elaka rykten spridits om honom som person.

Det belyser varför psykisk ohälsa fortfarande är så stigmatiserat. Ullmark tvingades öppna upp och prata om något personligt och något som han mått dåligt av. Det i ett läge när han hade behövt fokusera på sig själv och sitt eget välmående.

Som elitidrottare finns det en form av skam att visa något som kan uppfattas som en svaghet. Mörkertalet på idrottare som mår psykiskt dåligt är hög.

Det beror såklart på att människor rent generellt inte gärna pratar om sitt eget välmående, i synnerhet inte en elitidrottare som förväntas vara stark och prestera.

Det är något som alla vet om, accepterar och triggas av
Jag känner till hockeyspelare som varit borta från träning och matcher på grund av mental utmattning och psykisk ohälsa. Jag har tidigare hört mig för med spelare som jag vet mått dåligt och slitit psykiskt om de skulle vilja prata och berätta om hur de mått och att deras röst hade kunnat göra skillnad.

Efter en tids funderade återkom en av spelarna för att snällt tacka nej vilket i sig inte var konstigt. Anledningen var dock inte att han var orolig för vad med- och motspelare skulle säga utan en faktisk rädsla att framtida kontraktsförhandlingar skulle hämmas.

Jag försökte varken övertyga eller övertala honom att ställa upp eftersom jag tragiskt nog förstod exakt vad han menade och att jag förmodligen själv hade tänkt likadant under min aktiva karriär.

Linus Ullmark bröt ihop i tårar under intervjun om sin psykiska ohälsa.
Foto: TSN
Öppna bild i helskärm
Ganska frekvent hör och läser jag om spelare som ska prestera, och inte gnälla, för att de tjänar stora pengar för att utöva sin passion som yrke. När någon öppnar munnen om något som kan tolkas som svagt eller mänskligt kan det mötas av kritik om hur bortskämda de är och att de minsann inte förstår hur privilegierade de är.

Som elitidrottare finns det alltid en form av förväntan och med det medföljer också en rätt stor press. Det är något som alla vet om, accepterar och triggas av.

Är det något som en elitidrottare tidigt fått lära sig så är det att bita ihop, inte gnälla och att aldrig vika ner sig eller svika sina lagkamrater.

Annons

I en icke namngiven SHL-klubb har drygt halva laget fått motta hat och hot
Riksidrottsförbundet gjorde för ett par år sedan en omfattande studie med 490 spelare i SHL och hockeyallsvenskan. Det var en minst sagt alarmerade rapport. Den visade bland annat att spelberoende bland manliga ishockeyspelare på elitnivå var tre till fyra gånger vanligare jämfört med de som inte idrottar.

När klimatet och samtalstonen hårdnat de senaste åren så vittnar många spelare och ledare som jag varit i kontakt med sedan min krönika förra lördagen om att de fått utstå både hot och hat. I en icke namngiven SHL-klubb har drygt halva laget fått motta hat och hot. Såklart helt förkastligt. Det krävs därför ingen vidare forskning för att förstå att det finns många spelare som inte mår speciellt bra där ute.

Då behövs stöd och framför allt en vardag som ger spelarna något annat som kan skapa perspektiv till idrotten.

I samband med en studie från 2019, baserad på djupintervjuer med spelare tillsammans med Karolinska institutet, visade det sig att ”ledig tid”, mer pengar än andra i samma ålder och själva kicksökandet var tre återkommande riskfaktorer på närmare 100 procent av spelarna med spelproblematik. Spelarfacket SICO riktade då in sig på att hjälpa spelarna genom att försöka fylla deras lediga tid med något meningsfullt och som kunde ha betydelse för dem i resten av deras liv i form av utbildning och studier.

De är fortsatt rädda och oroliga för för hur vi ska reagera
Sedan spelarfacket aktivt började vägleda och hjälpa sina spelare att studera har cirka 400 spelare påbörjat någon form av utbildning.

I oktober 2025 började bland annat den första kullen med 20 spelare på Elite Hockey Business School, varav flera av dem är aktiva i SHL i dag.

Det är ett sätt att över tid kunna hjälpa spelarna. Ett annat är att erbjuda omedelbart stöd i form av samtal med psykologer, rehabilitering och KBT. Sedan 20