Hello Robban my old friend, we´ve come to talk with you again

 Vi återkommer till Robert Ohlsson, då han är den som ligger bakom att det här inlägget blev till.Istället börjar vi med något trevligare; Skellefteå AIK. Laget som under de senaste 15-20 åren har spelat den roligaste, mest fartfyllda och offensiva hockeyn. En hockey som har gett resultat, eko över hockey-Sverige och i ärlighetens namn har kopierats av många andra lag. En hockey vars enda motmedel många gånger är fasthållningar, hugg och slag. Den här inledningen kan säkert motståndarsupportrar argumentera mot, såsom motståndare gör när man i blindo håller sitt lag högst. Inget fel med det.Det som knappast går att argumentera mot är våra framgångar, med ständiga topplaceringar och finaler. Det går heller inte att vända sig mot den allt mer utökade statistiken som skvallrar om att Skellefteå AIK är det laget som har överlägset mest tid med pucken i offensiv zon. Och har man pucken är det svårt att bli utvisad, vilket delvis är vad det här ska handla om.Efter 27 omgångar av nuvarande säsong hade AIK fått chansen att spela powerplay vid 88 tillfällen, mest av alla i ligan, vilket väl får anses rimligt då vi är ett topplag med mycket puckinnehav och högt tempo i spelet. Närmast bakom fanns ett annat topplag, Rögle, medan serieledande Frölunda låg allra sist med endast 58 powerplay-tillfällen. Just den siffran känns lite märklig, då Frölunda naturligtvis också har ett stort puckinnehav och för spelet i de flesta av sina matcher.Men det här ska inte handla om Frölundas avsaknad av spel med en man mer. Det ska handla om Robban Ohlssons skicklighet att dupera media och även domare. Några dagar efter hans utspel om att “Skellefteå AIK har en förstärkande kultur” (han nämnde inte AIK specifikt, men den blinda hönan kunde läsa vad som stod mellan raderna), togs detta upp i podden Sanny och Svensson. Där talade man om Jimmie Ericsson och att han var beredd att göra vad som helst för att vinna och att detta “beteende” har ärvts av exempelvis Jonathan Pudas och Pär Lindholm. Skellefteå AIK har satt detta i system, menade man. Det som syftades på var alltså förstärkningar (på ren svenska filmningar). Vi kommer inte att värdera hur lätt Pudas, Lindholm eller Andreas Johnson faller. Inte heller hänvisa till den filmningslistan (spelare straffade för att ha filmat/förstärkt) som ett par dagar senare figurerade. Skulle det vara så att Skellefteå AIK:s spelare är unika i att vara beredda att göra vad som än krävs för att vinna, förstår vi varför vi ständigt är ett topplag. Det känns dock osannolikt att Joel Lundqvist, Henrik Tömmernes eller Max Friberg INTE vill vinna till varje pris.Vi kommer (delvis) ifrån ämnet. Åter till Robert Ohlsson och hans förtäckta kritik av Skellefteå AIK som förening och väsen. Vid tillfället för hans utspel hade vi, som det går att läsa högre upp, fått spela powerplay 88 gånger på 27 matcher. Ett snitt på 3,26 tillfällen/match. Mest i ligan, absolut, men i texten ovan har vi argumenterat för varför det är hyfsat rimligt.Efter Ohlssons mediagnäll har det spelats ytterligare 14 omgångar. AIK har fortsatt att spela bra och kraftigt närmat sig Frölunda i tabellen. Således borde powerplayen fortsätta rulla in i ungefär samma takt. Skulle man kunna tro…Så är dock inte fallet. Under de senaste 14 matcherna har Skellefteå fått spela i numerärt överläge 35 gånger, vilket ger ett snitt på 2,5 powerplay/match. En minskning med drygt 23% efter Robert Ohlssons tårar i media. Hand upp om du tror att det är en slump. Egentligen är det här ingen kritik mot Robban. Snarare visar han väl att han är beredd att göra vad som helst för att vinna. Det som man bör kritisera honom för är att han går så hårt mot sin gamla förening. Hand upp om du tror att han någonsin kommer att bete sig så mot Frölunda eller Djurgården senare under karriären. Men vilka känslor han hyser mot Skellefteå AIK visade han ju upp med all tydlighet redan medan han befann sig här, i den lilla staden.Vad är det då vi är ute efter? Domarna? Sanny och Svensson? Media som faller för Ohlssons gnäll? Kanske, nej och nej blir svaret. Vi törs påstå att det är statistis