Vill inte vara den som förstör slutspelsfesten – men snälla gör nåt då!

Hög fart och intensitet, oväntade skott med kraft och precision, ta emot och dela ut Det finns inga tvivel om att slutspelsfeber just nu råder i landets hockeystäder men min egen panna är sval. Hela jag är svalt inställd till hockey. Men ärligt talat så skulle jag mycket hellre omfamna hockeyn och vara en del av festen och gemenskapen som jag nu står så långt ifrån.

I Västerbotten har vi all anledning till engagemang genom såväl Skellefteå AIK som Björklöven. En idrottsnörd som jag själv borde ha tydligt för mig var i slutspelsserierna som lagen befinner sig, men nej, informationen passerar i periferin. Ointresset har sina anledningar och för mig har de tagit bort all glädje till sporten. Texten som följer är måhända spretig men den avhandlar några av anledningarna. Och jag hoppas att hockey-Sverige motbevisar mig.

Bevisa att (inte alla) män i grupp inte blir ociviliserat bröliga när de hamnar på en ståläktare.
För det är dags nu. Bevisa för oss som tvivlar att hockeyn kan vara en arena för inkludering i mycket högre utsträckning än i dag och bevisa att (inte alla) män i grupp inte blir ociviliserat bröliga när de hamnar på en ståläktare med likasinnade.

Det pågår självklart goda initiativ. Förbundet kämpar på. Men det går så enormt trögt, oftast på klubbnivå, att jag inte kan låta bli att använda denna spalt i ett försök att piska på processen.

Som uppväxt i Mellanbygden var det inte alltid lätt att veta vilket ben man skulle stå på i rivaliteten mellan Skellefteå AIK och Björklöven. Jag minns ångesten i mitt bröst när min ena bror valde att bära Lövenhalsduk till skolan en dag, innerligt livrädd för hur han skulle behandlas av skolans Skellefteå-fans. För inom hockeyn så älskar och stöttar man inte bara sitt eget lag, det finns också en tendens att hata och trycka ner motståndare och deras fans.

I min idrottsklass på en av Skellefteås gymnasieskolor rymdes fotbollsspelare, alpinister, kampsportare med flera. Och såklart hockeykillarna. Dessa utåt sett självsäkra och något kaxiga killar. Men visst fanns också de mjuka hörnen och gott om värme. Just de sidorna syntes dock sällan när hockeykillarna var samlade i grupp, för då var jargongen ständigt i gång. Snacket var högljutt och ämnen som avhandlades var ofta av sexistisk karaktär. En vän som regelbundet träffar idrottande ungdomar berättar att samma tendenser återfinns bland just gruppen hockeykillar än i dag och vid deras senaste möte var beteendet så bångstyrigt att sammankomsten avslutas med orden ”jag skulle skämmas om jag var er förälder”.

Vid deras senaste möte var beteendet så bångstyrigt att sammankomsten avslutas med orden ”jag skulle skämmas om jag var er förälder”.
Män. Jag vet att jag generaliserar när jag pekar ut ena könet, väl medveten om att de jag pekar på är långt ifrån alla män och sammanhanget är heller inte utan kvinnor. Disclaimer check. Vissa män då, som jag ser upp till och med värderingar i linje med mina egna. Men placera dem på en slutspelsläktare och du finner dem plötsligt skrålandes okvädningsord i grupp. Eller vid ett lunchbord i personalrummet snackandes om att det går faktiskt inte att klubben har ett damlag i högsta serien också, det utarmar ekonomin. Samtidigt som de försvarar att herrspelarna lönesätts med sexsiffriga belopp och knäcker nån klubba i frustration för så är det med hockey, så mycket känslor som måste ut vet du. Ett tveksamt konstruktivt sätt at hantera känslor på om du frågar mig.

Numer är det inte vanligt att handskar kastas men om det händer så stiger jublet från läktarplats. Ursäkta? Något av det minst attraktiva beteende jag kan föreställa mig, både de som bråkar och de som hejar på. Väx upp, skriver Johanna Forsberg.
William Liang /AP/TT
Numer är det inte vanligt att handskar kastas men om det händer så stiger jublet från läktarplats. Ursäkta? Något av det minst attraktiva beteende jag kan föreställa mig, både de som bråkar och de som hejar på. Väx upp, skriver Johanna Forsberg.
Vilket osökt leder mig in på det här med att veva innanför sargen. Jag känner till regelboken och förbundets inställning. Numer är det inte vanligt att handskar kastas men om det händer så stiger jublet från läktarplats. Ursäkta? Något av det minst attraktiva beteende jag kan föreställa mig, både de som bråkar och de som hejar på. Väx upp.

TV-pucken rullade i bakgrunden i höstas och jag hör en kommentator uttala sig i stil med man måste kunna hantera den pressen om man ska spela hockey. Jag minns inte vad det handlade om men det spelar egentligen ingen roll för det är sättet att uttrycka sig på som skaver, att man ska ha en viss tålighet just inom hockeyn. Återkommande retorik som stödjer machokulturen.

Har du föräldrar med möjlighet att lämna jobbet tidigt om vardagarna samt ekonomi som tillåter höga basavgifter redan de första åren? Ja, då kan hockey vara något för dig.
Jag varnade tidigare för att denna text riskerade att bli spretig och det kan vi ju nu konstatera att den är. Men anledningarna till mitt låga hockeyintresse är fler, jag har dock inte har utrymme att gå in på alla. Jämställdhetsfrågan är till exempel så stor att jag inte kan lyfta på locket dit denna gång.

Inkludering då? Har du föräldrar med möjlighet att lämna jobbet tidigt om vardagarna samt ekonomi som tillåter höga basavgifter redan de första åren? Ja, då kan hockey vara något för dig. Men kanske bara några år.

Som erfaren idrottsledare har jag sett spelare utvecklas fysiskt och socialt i främst fotboll o