Ikoner i andra lag

Låt inte rubriken lura dig. Det här blir inte en genomgång av Joel Lundqvist, Johan Davidsson. Jörgen Jönsson och andra helt ointressanta och intetsägande spelare. Definitionen av intressant är att på något sätt ha haft med Skellefteå AIK att göra. Nu har vi förvisso skrivit inlägg som behandlar andra spelare och lag, men då alltid i kritiska ordalag. Och så kommer det att förbli.Det här blir alltså inte en uppräkning av andra lags bästa eller mesta spelare (även om några av ikonerna som kommer att nämnas idag, faktiskt har spelat flest matcher i ett annat lag). Nej, det vi är ute efter är spelare som har spelat i Skellefteå AIK, men som av en eller annan anledning har lämnat oss, dragit vidare till en annan klubb och blivit en ikon där. I två av fallen har redan varit den omvända, då spelarna i fråga redan nått kultstatus i sitt lag, men ändå valt att komma hit. Att gräset är grönast i Skellefteå vet ju redan vi, men kul att även andra har fått reda på det.Inlägget handlar egentligen om den tacksamheten som lag som Luleå, Björklöven, Nybro, Solna och Brynäs med flera, borde rikta mot oss i Skellefteå. Spelare som fostrats och förädlats i den svartgula familjen för att sedan bege sig ut i världen och med gedigen utbildning och hockeykultur i ryggsäcken. Saker som de har förmedlat till sin nya förening och på så vis (och kanske andra vis), vuxit fram till deras motsvarighet till Fredrik Lindgren, Pär Mikaelsson eller Jimmie Ericsson.Vi kommer att titta på elva spelare som nått den statusen. I ett annat lag, men indirekt tack vare AIK. Ytterligare en spelare trodde vi skulle nå ända dit, men som relativt nyligen gick miste om chansen att bli en one team player. Vi väljer ändå att nämna honom för att bredda inlägget. Avslutningsvis kommer vi att lyfta fram de två veteranerna som vi nämnde ovan. Två spelare som AIK inte kan ta åt sig äran för. Åtminstone inte för att de ses som legender i en annan klubb.Tröjan i taketJanne Sandström, LuleåOklart hur många timmar eller dagar det var ifrån att Janne Sandström skulle ha skrivit på det där tvåårskontraktet med AIK 2001. Förhandlat och klart var det, men Luleå kom in och kapade affären. Inget som vi sörjer, även om det sved just då. För när vi tittar tillbaka och bedömer vems plats från truppen 01/02 som Janne hade tagit, så är det antingen Riku Varjamos eller Stefan Klockares. Och dessa herrar hade man inte velat gå miste om.Även om vi i grunden är väldigt kritiska till hur spelare, supportrar, styrelse och egentligen alla som har med Luleå Hockey att göra, uppför sig, så finns det faktiskt inte så mycket negativt att säga om Janne Sandström. Han har inte varit inblandad i några större dumheter eller gått ut i pressen och gnällt. Något som Luleåspelare får med sig i modersmjölken. Månaderna i Skellefteå hann prägla hans värdegrund, för gudarna ska veta att han har fått jobba i motvind.I december 2022 hissades tröjan upp i taket i Coop Arena efter 17 säsonger och 895 matcher i Luleå. Under tacktalet nämndes inte Skellefteå AIK, men vi är övertygade om att han tänkte på den svartgula värmen som en gång omfamnade honom och lärde en massa fina saker som han tog med sig genom karriären. Daniel Welser, Salzburg Hela sitt liv hade Daniel Welser spelat i moderklubben Klagenfurt. Men då ringde Tommy Samuelsson och ville ha med honom från EBEL till Hockeyallsvenskan och Skellefteå AIK. Ett stort steg, både som hockeyspelare och människa. I Skellefteå lärde Daniel känns stora människor och spelare som Magnus Wernblom och Johan Åkerman.Under sina två år i Sverige utvecklades han rejält och det var en helt ny Daniel Welser som återvände till Österrike. Den poänghungrige ynglingen från förr, var nu grovjobbare och lagspelare. Det var dock inte Klagenfurt som fick skörda de svartgult odlade frukterna. Den nya klubben hette istället Red Bull… Salzburg. Där spelade han elva säsonger och idag hänger tröja #20 i taket. Wall of honour David Engblom, SolnaNär David Engblom kom till Skellefteå var han en oslipad diamant med hyfsat hög potential. Draftad av Detroit Red Wings, meriter från JVM och fem Elitseriesäsonger med Solna. Till Skellefteå kom han för att få speltid i en producerande enhet. Allsvenskan var nog rätta nivån och ingen i Stockholm med omnejd saknade honom. I AIK gick det trögt och efter säsongen återvände han till Gnaget, kanske mest i brist på annat. Tio säsonger senare sågs Engblom som en av de största någonsin i klubben. Flest matcher, trotjänare som följde med Solna ner i Division ett